Varje människa har sin läggning. Guds nåd gör sitt, där den får göra det. Nåden kan förvandla en människa från tråkighetens surkart till glädjens ljuva druva. Arv och miljö betyder en hel del, som icke kan förnekas. När vi föds till världen och livet, har redan vissa makter satt sin stämpel på oss, som vi sedan i allmänhet behåller. För min egen del tror jag, att jag fått mycket från min farfar. Han var skomakare av den torra läggningen med en filosofisk, torr och nykter syn på tillvaron. Han räknade ettöringarna och tittade över glasögonen, vars skalmar var avgångna men ihopsatta med becktråd. Sin skoverkstad hade han på vinden med utsikt över den vida skogen. Han kunde inte se, vem som åkte förbi på vägen, men han kände igen åkarna på hästen.
Det var mycket långt till kyrkan och närmaste by låg minsann inte nära invid den heller. Det lilla torpet han bodde i hade han tagit på arrende efter sin svärfar, som var soldat och hette Hjelm. Farfar själv hette Andersson men min far tog sin mors flicknamn, som man kunde göra ganska lätt förr i världen. Farfars svärfar var soldat och det var också svärfadern till honom.
Hos dessa människor bodde mycket roligt mitt i livets torftighet. Farfar var en fattig man, men han hade aldrig ledsamt. En gång i livet gjorde han en resa från Vimmerby till Stockholm, men den gjorde han till fots. I 64 år var farfar och farmor gifta. Inte därför att vänliga ord flödade ur deras mun, men de hade säkerligen aldrig haft skuggan av en tanke på skilsmässa. Farfar sade ofta till mig, att han aldrig sett en flicka så vacker som farmor var, när han första gången såg henne. Han blev 92 år och hon 89. Nu vilar de under cypresser på Frödinge avlägsna kyrkogård i Småland. I dessa bygder gömmer sig små klara blyga källor i stora skogar under mäktiga klipputsprång. Åkrarna är trånga och potatisen växer i lyckor i skogen. Men var är körsbären rödare och sötare? Efter de år som gått sedan jag lekte där som barn om somrarna, är idyllen ännu orörd och de män, som då var ynglingar, går nu som böjda gubbar precis lika i lunken som deras fäder.
Farfar började varje dag med en psalm: "Din klara sol går åter opp." Den sjöng han, hur mulet det än var. Han sjöng med en röst, som en mässpräst hade kunnat avundas honom. Sedan läste han sina böner som avslutades med Fader vår och Välsignelsen. Under tiden hade hans urgamla halmhatt, som han alltid bar utom då han sov och då han bad, stått på kant, lutad mot trebeningen, som han satt på. När bönen var slut, tog han på sig hatten, drog ut en låda, lade in böckerna och sade för sig själv:
- Så får man då med Guds nåd börja en ny dag.
När han skulle dö, sade han till mig:
- Gustav, hela livet har bara varit nåd. Det är nåd alltihop.
Därtill kom att farfar var nordöstring till sin kristliga läggning. Detta lilla extremt lutherska samfund med sitt bönehus på Kampen i Vimmerby, sina missionsosten (missionsoste i singularis eller missionsosten i pluralis är ett provinsuttryck som användes om en sammankomst, där de oliak bondmororna gjorde ostar, som sedan såldes på missionsauktion) som endast ägde rum, enligt annonserna i Östra Smålands missionsblad, när Gud ville, med sina stormöten mitt i sommarn, då folk gick man ur huse t.o.m. en vardag för att sitta inne i värmen i kyrkan eller skolhuset och höra tre långa predikningar efter varandra, är än i dag något högst säreget. I mina pojkögon var det alltid roligt att sitta på ett dylikt möte en dag och iakttaga alla fysionomier. Här framträdde naturen i all sin konstlöshet. Humorn var omedveten hos både predikare och åhörare men uppskattades som en god krydda till den helgade, andliga maten. En god historia, ett mustigt inlägg uppskattades med stor tacksamhet och räknades som ett särskilt tecken på, att predikanten stod högt i nåden. En sådan predikant hade s.k. utförsgåvor. Till dessa möten gick var och en högtidligen. Kvinnorna med handnäsduk och snytnäsduk, svart sidenschalett och söndagsskor. Karlarna var också högtidsklädda, vilket ofta betydde, att de hade något vitt i halsen och en dubbelknäppt väst.
Jag hörde fyra nordöstringar samtala en gång på tåget mellan Eksjö och Hultsfred. De talade om andliga ting. En sade:
- Jag bekänner och bekänner mina synder, men så får jag samvetsnöd igen, ty jag är rädd, att jag glömt några synder.
En annan svarade:
- Ja, det är ingen idé med allt det där. Det blir aldrig bättre. Vårt hjärta är som ett upprört hav. Det brusar och stormar jämt. Gör som jag, jag tror, hur galet det än känns och förnims.
Då kom vid en station en annan nordöstring på tåget. Han hade bonjour och vit halsduk. De andra tittade på honom och sade:
- Det är väldigt vad du ser högtidlig ut, är det något särskilt?
- Ja, svarade han, kyrkoherden har blivit sjuk, så jag måste predika i hans ställe.
- Ja, då gäller det, att du bereder dig, sa de andra och satte sig stilla och andäktiga inför det stora uppdrag den andre hade fått.
Att komma så långt som att få predika i kyrkoherdens ställe var nog den största salighet på denna jord, som de kände till. Mitt i denna högtidlighet låg något komiskt, som inte den kan undgå att se, som ser lite nyktert och flärdfritt på tingen. Albert Engström växte upp i denna miljö och han såg enbart det komiska hos dessa allvarliga människor och därför gick det för långt för honom. Det är mycket som ser komiskt ut, som är djupt allvarligt och mycket som inte är annat än rena löjligheten, fastän många uppfattar det som blodigt allvar, som t.ex. i sagan om kejsarens nya kläder. Då måste man vara ren och oskyldig som ett barn för att kunna inse verkligheten och inte bli lurad av skenet.
Jag frågar: Kan en människa leva lyckligare än farfar? Ändå hade han aldrig annat till livs än sur mjölk och sluring som vardagsmat. Lika fattig som han var, lika klok var han. Lika förnuftigt och kallt tog han på livets problem, när han fjärran från den stora världen satt om kvällarna och läste om världshändelserna i det ljus Vimmerbytidningen kastade över dem. Som skomakare i socknen hade han en jämn ström av folk hos sig. Här satt äldre och yngre och dryftade olika frågor. Bland annat var farfar s.k. böneman. Det var en intressant och finkänslig uppgift. Han skulle tala med de flickor de unga männen hade påpekat för honom. Jag brukade sitta på en pall bredvid skodisken och höra på. Han körde aldrig ut mig.
En gång kom han i ett svårt dilemma. Han fick i uppdrag av nämndemans son, som han hyrde torpet av, att fria till en flicka, som var ful som stryk men ensam arvtagerska till en stor gård. Hon hette Hilda och nämndemanssonen hette Johan. Nu gillade farfar inte Johan, men kunde inte undgå att lägga ett gott ord för honom, när Hilda kom med skor till lagning.
Men så var det en annan, som hette Karl August, som var god vän med farfar. Han ville också ha Hilda. Jag glömmer aldrig resonemangen hit och dit, som fördes uppe på vinden vid skodisken. Det gick så, att Johan fick Hilda. När det var klart, kom Karl August och förebrådde farfar, som inte lagat, att det blev Hilda och han i stället för Johan. Johan var vid den tiden - skulle jag tro - en karl på 45 år, som gått ogift i väntan på ett rikt gifte. Karl August var yngre. Hilda var så ful, att ingen kunde se någon ålder på henne. För att nu trösta Karl August i hans förlust av Hilda och än mer av hennes rika arv sa farfar:
- Du borde tacka din nådige Gud och Skapare, Karl August, att du icke fick det klockskåpet! Johan har nog blivit varse, vem han fått i huset!
Farfar var starkt kyrklig, men hans ekonomiska sinne var ännu mera utvecklat. En gång tyckte han, att jag varit dum, som inte blivit statskyrkopräst. Jag kände ju var skon klämde och svarade:
- Vi har inte så litet betalt, vi heller, ska jag säga.
- Jaså, sa farfar, då måtte du väl va´ så förståndig, att du fortsätter, sluta aldrig med det där då vad du gör.
Det verkligt roliga i detta svar är, att det ligger en sådan vishet däri, ty ingen kan vara varken predikant eller präst, om hans ekonomi inte går ihop för honom. En sanning som nog går upp i all sin kalla klarhet för alla förr eller senare.
Ur Genom glädjens glasögon av C G Hjelm (Evangeliipress 1973, s. 22-29)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment